Jag minns hur mycket jag önskade jag vågade prata med dig när jag såg dig första gången i Ösmo. Du och Erik var de enda som gjorde något som helst intryck bland alla människor som var här. Jag tyckte att du var så jäkla snygg. Jag minns att du hade din vita keps, svarta jacka och ett par svarta byxor på dig. Sen presenterde era värdar mig och jag började hänga med er istället för att ta hand om min egen grupp. Vi satt och pratade musik på ett berg, åt mat och skrattade på gräset. Vi tog oss iväg till replokalerna där du visade mig ett par ackord på gitarren. Ni sa hela tiden "jag ska nita dig på rasten", och "myyypaaaan". Jag minns, så jäkla bra. Era röster och tonfall när ni sa det ger mig gåshud. Vi kallade varann Boel, visst minns jag rätt? Vi pratade så ofta i telefonen efter vi träffats, och vi skulle ses igen den sommaren, men det blev tyvärr aldrig av.. Precis som den här sommaren..
Det var finare iår, vi kom varann så nära inpå, och den här gången var det mer än vännskap. Mina vänner sa att "jag har aldrig sett My så kär, det var så fint att se på dom", och det stämmer, så bra, jag har aldrig varit så kär som jag är i dig. Jag tänker inte säga var, för jag är det och kommer alltid att vara det.

Vi ses igen, det vet jag.