Ledsen för en jättedåligt uppdatering mina kära.

Jag tänkte slänga in en sak jag skrev för länge sen, eller, det är ett halvår sedan. Det är från en gammal blogg jag hade då, och jag skrev mycket om mig själv. Har ett par inlägg jag kan slänga in för någon som är sugen. Jag tycker hemskt mycket om det jag skrivit, faktiskt. Jag hade nog ett minde liv när jag skrev, jag satt mycket hemma. Här är det iallafall:

Jag känner mig så extremt ensam. Men egentligen är jag nog inte det minsta ensam. Jag är möjligtvis det för tillfället, i mitt mörka rum. Men egentligen har jag en himla massa människor runt om mig. Jag får samtal mitt i nättrerna, som egentligen är tidiga mornar. Jag får höra bra saker, bra saker om mig. Jag gillar det.

Jag gillar att inte dela allt med någon, endå vill jag ha någon att dela allt med. Jag har ingen att dela allt med, och jag vill inte ha vem som helst. Varken tjej eller kille, pojkvän eller vän. Jag har alltid varit den som varit något utanför, men endå med alla. Jag har alltid haft vänner, men aldrig någon som ni kallar Bästa vän. Jag berättar gärna saker för mina vänner, till viss del. Men det är mycket jag gärna har för mig själv. Mycket jag gärna skulle vilja dela med någon men inte har någon att dela med.

När jag nu tänker efter, så har jag -aldrig- haft en vän att berätta allt för. Jag har alltid legat hemma i min säng och tänkt igenom mina problem och sen oftast kommit på hur det borde gå till. Det blir dock jobbigt då det kommer till saker jag inte kan bestämma själv, då jag behöver en nära vän. Men det löser sig oftast.
Och de som känner till mig vet oftast att jag i princip aldrig mår speciellt dåligt, att mina läppar alltid ler. Det gör de, även om de inte borde. Jag har väldigt svårt för att vara arg på någon, att visa det då det kommer till att prata med den människan, för mitt leénde avslöjar mig alltid, det kommer alltid fram. Jag hatar att behöva tycka illa om någon. Det är ioförsig ytterst sällan jag gör det. Jag ger alltid folk en chans, ibland för många chanser..

Klockan är två, jag ska hänga för min filt för fönstret och hoppas på ännu ett samtal inatt. Jag får förhoppningsvis flytta in i mitt nya rum till helgen, på söndag. Jag kommer då leva på riktigt. Kunna sitta uppe om nätterna och skapa mina egna konstgjorda nätter då solen redan gått upp. Sova så länge jag vill, utan att bli väckt. Kunna öppna min balkongdörr och sätta mig ute. Lyssna på musik hela nätterna och låta grannens katt smita in. Men inatt bor jag i mitt och Linns rum. Såsom imorgon. Linn är inte hemma, då hade ni aldrig fått detta inlägg. Kanske inte hade spelat någon roll heller, för det är nog ingen mer än jag som faktiskt läser det här. Men det gör mig ingenting, jag har som sagt alltid varit mycket ensam. Min säng ropar, jag får sova ensam inatt, som de flesta andra nätter. Jag saknar någon. Någon.